Min sommar i färger

Kan man minnas en sommar i färger?
När jag känner efter är inte datum utan nyanser jag ser.
Ett kalejdoskop av små ögonblick som fastnade.

Grön

Grönt är så självklart.

Skogsgolv under tältduken, midsommargrönska, och vår gröna soffa när regnet smattrar mot rutan. Jag smuttar på en 7up Zero, som om det vore champagne.
Grönt är både lugn och ständig rörelse. Ute och inne, vildmark och vardag. Naturens famn och hemmets hörn.

Blå

Blå är den färg som rymmer.

Den rymmer himlar som aldrig mörknar, ett turkost hav i Kroatien men också en djupblå insjö i Norrbotten där ett dopp känns som en rening.
Min kornblå bikini hänger på tork, och vissa dagar är blå på det där andra sättet.
För det finns ledsna dagar på sommaren också. Och det är okej.

Rosa

Rosa är lupiner som växer där de inte får.

De kantar vägarna som rebelliska små konstverk, och jag älskar dem trots att jag inte borde.
Det är en skummig rabarberdrink och en midnattshimmel där någon spunnit sockervadd över horisonten.
Rosa är sött och vilt och ber aldrig om ursäkt.

Orange

Orange är både glöd och låga.

Det är dahlior som påminner om små solar, en grill som aldrig vill ta sig, och en perfekt kall bärnstensfärgad öl.
Det är kvällar som doftar rök och skratt som fastnar i håret.
Orange är värmen som dröjer sig kvar när solen gått ner.

Gul

Gul är själva definitionen av sommar.

Det är smörblommor i diket, discgolfkorgar i skogen, och solljuset som steker, bränner, tränger sig på.
Men gul är också början på något annat – de första höstlöven som smyger sig in i trädkronorna, en viskning om att inget varar för evigt.
Och ja, gul är också pollenallergi. För balansens skull.