Det här är inte ett inlägg om second hand-fynd, återbrukspyssel eller en lista med favoriter. Nej, det här är en text om fjäll, svett, snöslask och en oväntad dos självrannsakan. Det låter inte som jag. Men ibland händer det att man gör något som kräver ett helt eget kapitel.

Det var på uppesittarkvällen förra året när våra föräldrar gått och lagt sig som vi satt kvar med varsin enhet runt middagsbordet. Jag, min bror, min kusin och min kusins syster. Då kom den. En sådan där halvseriös idé, marinerad i öl och övermod:

"Ska vi inte bestiga Kebnekaise i år?"

Skratt. Vilket roligt skämt. Fast lite spännande, visst? Några googlingar senare insåg vi att jo – det kan vi ju göra! Jag tog det aldrig riktigt på allvar, medan resten av gänget började planera och inhandla allt som behövdes. Först kring påsk, när vi skulle bestämma datum, förstod jag att det var för sent att dra sig ur. Det skulle bli av.

Och så stod vi där i Nikkaluokta en torsdag i juli. Hur kunde det ha gått en evighet sedan vi satt där på jul, när det samtidigt kändes som igår?

Nu var det dags.

Så här i efterhand har jag några tankar. Och även om det här inlägget är ovanligt långt från återbruk och vardagsfunderingar, så måste jag bara få dela med mig. För det här är det bästa och värsta jag någonsin gjort.

“Kroppen klarar mer än man tror.”

Det var en återkommande tanke under tiden jag klättrade upp på det där berget.

Dag ett gick vi två mil till fjällstationen. Redan då var jag helt slut. Men nästa morgon, i tältet, vaknade vi tidigt och gjorde oss redo för bestigningen. Efter bara fyra kilometer längs Västra leden, när det började bli brant på riktigt, skrek benen att det var nog. Men jag fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte.

När vi nådde toppen av Vierramvare och såg ner i Kaffedalen började det mentala spelet. Vi tappade höjd, bara för att sedan ta oss an den långa stigningen mot toppen. Att vända var inget alternativ, det var längre hem än till målet. Vädret växlade, och det gjorde humöret också. Skratt, kalla vindar, sura miner och sol om vartannat. Vi halkade genom slaskig snö, tömde oss på energi, och varje krön dolde ett nytt. Det kändes som att vi aldrig skulle komma fram.

Tills vi såg toppen.

Då kom en ny kraft. En kraft jag inte trodde fanns kvar. Och plötsligt stod jag där på Lapplands tak. Lycklig. Överväldigad. Min kropp hade burit mig hela vägen. Det var det jobbigaste jag gjort i mitt liv. Och jag var så stolt.

*Det tog oss sju timmar att nå toppen. Och drygt fyra att komma tillbaka till tältet.*

Men det var inte bara kroppen som fick kämpa. Det var själen som fick andas.

Att det finns så här vackra platser i världen, i vårt Sverige, är nästan svårt att greppa. Jag har vandrat i Lapplands fjällvärld förut, men jag har aldrig känt mig så liten som när jag stod där, omgiven av Kebnekaise och hennes fjällsystrar. Deras kraft tog andan ur mig.

Jag kallar dem fjällsystrar, och Kebnekaise för hon, för det känns så självklart. Det påminner mig om något jag lärde mig i Kroatien. Där kallar dalmatierna bergskedjan ovanför Makarska rivieran för Biokova – ett kvinnligt namn, trots att den officiella benämningen är Biokivo. För dem är det otänkbart att ett berg som skyddar dem från allt på andra sidan skulle vara annat än en mor. Något stort, tryggt och urstarkt. Precis så kändes det att stå där bland fjällen.

Det är något med enkelheten i att leva med tält som enda skydd, utan bekvämligheter. Att söka upp närmsta bäck varje gång man ska koka vatten till kaffet. Att känna markens ojämnheter genom luftmadrassen. Att inte riktigt kunna vända sig i sovsäcken på natten. Ljudet av jokken som porlar i dalen och regnet som smattrar mot tältduken är det bästa sömnmedlet som finns.

*Vilken ynnest att få somna här i midnattssolen och känna sig minst på hela jorden.*

Där och då kände jag mig fri på ett sätt jag aldrig gjort förut. Luften man andas, sval och klar. Vattnet man dricker, rent och kallt. Tidiga morgnar när solen sakta letar sig fram mellan bergen. Kalla fingrar mot en varm kåsa. Tystheten. Livet reduceras till det allra mest grundläggande och det är just där, i det enkla, som det känns som mest meningsfullt.

Och jag som bara har några timmar till dessa vyer. Jag tar det för givet. Jag borde åka dit oftare.
För att minnas vad jag klarar.
För att hitta tillbaka till det äkta.

PS. Jag har fortfarande blåsor på två tår och mina solbrända kinder börjar flagna skinn. Vandringen ner från toppen i hagel och dyngsura skor var faktiskt den största mentala utmaningen. Vi gick tyst de sista kilometrarna. Blöta och totalt utmattade. Jag lyckades reta upp min bror när jag nämnde hur gott det hade varit med en Donken-burgare. Inte rätt tillfälle.

Den här texten och mina instagram-inlägg från de här dagarna ljuger inte. Det var verkligen så fantastiskt. Men det var också frustration, svett och nära gråt flera gånger.

Ändå... blir man lite sugen på nästa utmaning.

Fjällsystrar, frystorkat och fullständig utmattning

Jag har börjat med “junk journaling”