Medströms

Vatten ändå. Stort som smått. Det har någonting.
Mänsklighetens överlevnad, tänker du. Ja, så må det vara.
Men också något annat. Själsligt.
Vatten, liksom dess blå nyanser, rymmer.
Bottenlösa hemligheter, förrädiska öden och ljuva minnen.

Photo by Michael Benz on Unsplash

Jag sitter på en varm brygga i Luleås skärgård. Doppar fötterna i Bottenviken. Virvlar dem runt, runt och tittar ner i rörelsen. Det är nästan vindstilla, ovanligt för att vara den här platsen. En skräddare studsar förbi mina ben.

Om jag satte tungan mot ytan skulle där kanske finnas en förnimmelse av något salt. Men så här långt norrut smakar Östersjön nästan som en insjö. Här kan man inte vara ledsen, eller i fara, tänker jag. Men jag vet att det är en schimär.

Det här vattnet är lika förrädiskt som det i alla hav, sjöar, bäckar och jokkar.
Det kräver respekt.
Att klappa medhårs.
Aldrig kämpa emot.
Alltid glida medströms.
Det har min farfar, den gamla inbitna sjömannen, lärt mig.

För här har någon drunknat för inte så länge sedan. Just vid den här bryggan.
Ett snedsteg är allt som krävs. Ett uns av övermod eller oaktsamhet.
Tanken ger mig gåshud, hur snabbt det kan gå.

Jag glider ner i det kalla vattnet och tippar bak huvudet. Armar och ben utsträckta som en flytande sjöstjärna. När jag blundar och sänker öronen under ytan försvinner allt annat.

Små vågor slår mot stranden där borta, ett dovt ljud av en båtmotor i fjärran, och något annat jag inte riktigt kan sätta fingret på. Ett ekande ljud. Rytmiskt. Kluck-kluck. Kluck-kluck.

Pulsen går ner. Andningen blir tyngre.

Jag kan känna mig själv flyta på samma vis i andra vatten, i andra tider.
I en varm inomhuspool där det luktar klor.
Nedanför en sjöbod på västkusten där det luktar tång.
Mitt på havet, någonstans utanför Greklands kust. Hundratals meter av mörker och hemligheter under mig. Där det luktar salt och inget annat.

Jag är inte rädd, känner jag när jag flyter i Norrbottens bräckta hav.
Men respekt, det känner jag alltid inför vattnets kraft, och allt det rymmer.