Förlusten

Jag måste lägga ner mobilen lika snabbt som jag plockade upp den.
För där finns sanningar som gör för ont.

Jag gråter inte. Men jag sörjer.
Jag sörjer mammor, systrar, döttrar som tagits ifrån oss.
Jag sörjer med de som lämnats kvar.

Det känns som ett växande svart hål i magen. Ett förrädiskt tryck över bröstet.
Ändå förstår jag inte deras smärta.

Tills jag kanske gör det en dag.

Och mitt i allt kommer otryggheten krypande.
När kontrollen försvinner och statistiken slutar spela roll.

Det hade lika gärna kunnat vara jag.

När ska det här ta slut?

När ska de förstå
vad som bar dem hit

När ska vi
få
leva
i fred

Tiden väntar inte och vi går vidare med den.
Men livet fastnar och värker med förlusten.

Och jag står fortfarande handfallen.
Inför ett bräckligt öde.