Jag for till Oulu

Me rakastan Oulu!

Eller.. jag kanske älskar hela Finland. Jag som inte satt min fot i de tusen sjöarnas land förrän jag för första gången åkte över gränsen till Tornio för några år sedan. 

Det är så kul, hur tydligt det är att man är utomlands när man kommer över gränsen. Det är ju fullt logiskt, men det slår mig ändå varje gång. Hur träden, marken, sjöarna, himlen ser ut som i Sverige. Annars är ingenting sig likt. Krackelerade fasader, solblekta skyltar med ord som innehåller alldeles för många konsonanter. Okej, ni får komma ihåg att aldrig åkt söder om Kempele.

Men vägarna! Infrastrukturen! En ren fröjd. Där känns Sverige som ett u-land i jämförelse. Jag börjar förstå varför finnarna är världens lyckligaste. 

Den här bilden är från Pikisaari, Tornio. Kolla vackert!

Obligatorisk fikapaus med kahvi ja pulla.

Discgolf och språkförbistringar

Jag åkte alltså till Uleåborg med min pappa och min kille. Egentligen skulle mamma och hunden med men det var miss med rabiespasset. Hundens alltså. 

En discgolfresa var syftet. Vi spelade på några riktigt fina banor, Finland är ju ändå discgolfens hemland. Men när vi försökte spela på Pikkarala blev språkglappet tydligt. Vi lyckades inte betala, mejlade en adress vi hittade på en skylt, och fick till slut tag på en gubbe. Han skrattade gott och sa: 'You have emailed an example address'. Japp. Vi hade mejlat den finska motsvarigheten till namn@efternamn.gmail.com.

Det finns många fina banor i anslutning till kommunala fritidsområden.

Hål sjutton på Illinsaari.

Oj, nu plingade Duolingo till. Han är arg på mig. Jag måste göra dagens lektion, brb.

Ja, jag pluggar finska i duolingo. Men det gjorde jag långt innan denna resa. 256 dagar för att vara exakt. På över tvåhundra dagar kan jag tycka att appen skulle ha lärt mig vad namn och efternamn är på finska. Det var faktiskt en incident med en finsk taxichaufför en natt i Tornio som fick mig att ladda ner Duolingo. Vi hade kommunikationssvårigheter, jag och taxigubben som inte pratade ett ord svenska eller engelska. Då tänkte jag ändå att det vore bra att kunna uttrycka några basala saker. Typ käänny vasemmalle tuolla eller bara stop tähän, kiitos. Fast ska man tro min pappa så menar han att de viktigaste orden att kunna i taxin är keskusta (centrum) och satama (hamn). Han jobbade alltså på båt förr i tiden och ibland lade de till i finska hamnar.

Maten då?

Första kvällen tog vi oss till en italiensk restaurang. Mysigt och helt okej smakupplevelse. Carbonaran var för salt men pastan perfekt al dente. När jag hade betalat notan tackade jag för oss på finska. Den italienske finnen lyfte då förvånat på sina ögonbryn och sa: 'Oh, you know some finnish?'. Jag ryckte på axlarna. Att man ändå kunde imponera på honom med ett enkelt kiitos. Självklart såg jag till att ropa grazie över axeln på väg ut genom dörren.

Sedan ett genuint dundertips: Alfred Kitchen & Bar i Oulu! En liten pärla med dämpad belysning och helt fantastiska smaker som fick mig drömma om att kunna återskapa det i min egen matlagning. Det var längesedan jag åt så gott och fick sådan fin service. Hela sällskapet gick därifrån mätta och mer än belåtna.

Snälla missa inte ravintola Alfred om ni besöker Oulu.

Min första rätt var en slags gazpacho. Asgod.

Recept för bra kväll: lonkero, sipsi och nässpray tydligen?

Paluumatka

Innan hemresa såg vi till att dra en cruise (uttalas kruijs i Tornedalsk anda). Vad mycket fint stan har att erbjuda som vi inte hann med på våra få dagar! Restauranger, kaféer, muséer och hantverksbutiker.

Självklart gjorde vi ett obligatoriskt stopp på Tokmanni innan vi passerade gränsen på hemvägen. Det inhandlades smör i mängder (betydligt billigare där) och givetvis en hel del lonkero. Lemonadsmaken är den bästa och ingen kan övertyga mig om annat.

Tack för den här gången, Oulu. Vi syns nog igen! Och nästa gång hoppas jag att hunden har sitt pass i ordning.