Hej då 2025, du var fin
2025 har varit ett pissår för världen. Men i kontrast till gängse åsikt har det varit ett toppenår för mig personligen. Så här kommer min wrap. Inte så mycket för att stänga något kapitel, utan mer för att minnas sakerna som gjorde året så fint.Den traditionsenliga resan till Hemavan
Andra året i rad. Och vi har redan bokat för 2026. Att få packa bilen full med skidgrejer och bara dra är få förunnat! Vi åker mest för hänget egentligen. För att umgås med kompisar i några dagar i fjällen. Men jag är så glad att jag hittat tillbaka till utförsåkningen. Jag åkte mycket som barn där pappa tidigt lärde mig och min bror åka riktig slalom mellan portar. Nu för tiden är jag långt ifrån en bra carver, men uppskattar ändå friheten på väg ner för fjället med vårsolen i ansiktet. På den här resan brukar vi bli kompisar från olika grupper, så konstellationen ser lite olika ut varje gång. Det är kanske min favoritgrej i livet – när ens vänner får träffa ens andra vänner. <3
Mötet med Adriatiska havet
I maj gjorde jag och min kille något vi aldrig gjort förut: en riktig solsemester, bara vi två. Planet gick till Kroatien. Jag hade längtat så mycket efter en klassisk solsemester, sådana vi åkte på när jag var liten.
Vi bodde på ett mysigt litet hotell och allt var perfekt turistigt, varmt och salt. Morgnar med sen frukost, promenader ner till stranden, några timmar med sol och bad, lunch vid två, tillbaka till hotellet för dusch och vila innan middag. Och sedan avsluta kvällen på en ljummen nattsvart balkong med varsin GT. Perfekt i all sin enkelhet.
Och som alltid är det kaoset som gör resan minnesvärd: vår roadtrip till Dubrovnik där vi fick smaka på en helt galen stadstrafik (i alla fall enligt svenska mått). Där tog vi en guidning runt stadsmuren i solnedgången, betalade hutlösa turistpriser för varsin Coca-Cola och bråkade med en parkeringsvakt som hade ett ytterst begränsat ordförråd på engelska.
Resans coolaste upplevelse? Middag på en Michelin-restaurang uppe i bergen. Vi var ett av tre sällskap och nivån på service kändes som plockat ur en film. Allt var svingott och utsikten otrolig. 10/10, hade lätt gjort det igen.
Mot Lapplands tak
Sedan har vi Kebnekaise. Den enskilt största grejen som hände mig i år. Planeringen, utmaningen, vyerna, känslan av triumf och sedan total utmattning. Det var så stort och häftigt. Det väckte något inom mig som jag inte riktigt kan sätta ord på. Vi planerar redan löst för 2026 års utmaning. Inget är bestämt än, men vi har riktat blicken utanför Sveriges gränser.
Fjällsystrar, frystorkat och fullständig utmattning
Fjälltur med höst i luften
Som om Kebnekaise inte var nog, så fick jag och min bror ett ryck i september och bokade en resa till Abisko innan snön föll. Den resan var något helt annat. Ingen summit och inget tydligt mål. Bara vandring, natur och tid att andas. Vi tog dagarna som de kom, upptäckte nya stigar och lät naturen göra sitt. Det var helande på ett sätt jag verkligen behövde för att orka med resten av året.
Och vet ni varför allt detta känns extra fint? För att jag har sparat det.
Jag har sysslat med min junk journaling hela året, och med det kommer reflektion automatiskt. Jag får bearbeta mina upplevelser och spara dem visuellt, kreativt, fysiskt. Det gör att allt känns större och mer betydelsefullt. Och egentligen har jag nog inte gjort fler eller roligare saker än tidigare, men jag har lagt dem i minnesbanken på ett helt nytt sätt. Så om du behöver ännu en anledning att börja med junk journaling eller scrapbooking eller fotoalbum – här har du den.
Min game plan
Jag rundar av med årets viktigaste insikt: allt behöver inte vara perfekt. Jag är en prestationsprinsessa av rang, och det märks mest i jobbet. Höga krav + mycket jobb = sällan bra. Under året har jag hittat något. Självtillit utan perfektion. Det är min game plan för att utvecklas, säga ja oftare, men också fortsätta ta hand om mig själv. Därför får mer mod, mer spontanitet och MINDRE krav följa med mig in i 2026.
Tack och bock.
