Fjällresan med låg markfrigång och höga vyer

9 okt.

En torsdag i september rullade vi in mot Björkliden i min brors sänkta BMW. Torneträsk på höger sida. Svenska och norska fjäll i både när och fjärran. Alla andra hade SUV:ar eller pickups, vår bil skrapade i marken när vi körde fram till stugan.

*Fjällen på hösten är så vackert så vackert.*

Som jag hade längtat. Något väcktes ju i mig efter bestigningen av Kebnekaise. En längtan till vidderna? Ett behov kanske. Så när jag efter sommarsemestern upptäckte hur lite vi hade kvar av säsongen, kastade jag mig på bokningsknappen. En stuga med bastu i Björkliden. Och min bror ville hänga på.

Jag var i Björkliden förra året vid samma tid, så jag vet ju hur fint det är. Ändå är man aldrig förberedd på andnöden när man står där uppe på någon topp och tar in omgivningen. “Fan vad vackert”, sa jag. Hundratals gånger. Ett försök att sätta ord på något som inte går att beskriva. Och det går verkligen inte att fånga på bild, även om jag försökte.

Alla jag pratar med fastnar vid samma sak – det ser inte ut som Sverige. Vi glömmer bort att vi har detta. Jag uppmanar alla att åka åtminstone en gång och bara känna.

Vandringsdagar i kontrast

På den soliga fredagen började vi vid kanjonen i Abisko och åkte sedan linbanan upp till Aurora Sky Station. Min bror har grov höjdskräck så den delen var mindre kul för honom. Siktet ställdes mot toppen Njullá som bjöd på en slående utsikt över Torneträsk. Vi vandrade ner mot turiststationen eftersom Isak vägrade sätta sig i linbanan igen. Men bra var väl det, för då hittade vi en perfekt plats för matpaus. Panoramautsikt bredvid en fjällfors.

*Leden Rihtunjira går under linbanan mot toppen Njullá i Abisko.*

Lördagen var regnigare, blåsiga och dimmigare. Men det hör som till hösten i fjällen. Vi utgick från Björkliden och vandrade uppåt så långt vi orkade. När molnen låg för täta vände vi om och zick-zackade oss ner mot Kratersjön.